Temadag Sörängen

Idag har vi haft en halv temadag med övriga klasser på Sörängens Folkhögskola. Supermysigt! Musik/kultur med dans och hitta-på-titel till Guayasaminmålningar, visning av Mickes och Annas dokumentärfilm och information om Ecuador vs. personliga texter/bilder. Detta varvades med tipsfrågor.

Efterarbete

Sedan vår hemkomst i början av April har vi hållt på med informationsarbete, tanken är att vi ska dela med av oss våra upplevelser och erfarenheter. Sprida engagemang och kunskap om läget i Latinamerika till så många som möjligt.

Vi har främst varit runt och föreläst på olika skolor, mött många härliga engagerade elever.

Michaela och Anna arbetar för fullt med sin utställning om genus/feminism – så planera in ett besök i Växjö under veckorna 24-26. Då kommer det finnas möjlighet att se film samt fotografier. Varmt Välkomna!

Engelskalektion

Samma vecka som jag kom till Cevallos, Ambato, blev jag ombedd att halla i engelskalektioner for grannbarnen. Vi har nu haft fem stycken och nagra framsteg har gjorts. Det har dock vart svart att lagga det hela pa en bra niva da barnen ar mellan 5-10ar. Som mest har det vart 10barn vilket i mina ogon har vart mer an lagom. Vi har gatt igenom hur man presenterar sig, veckodagar, manader och farger samt nagra enkla ord. Ibland har de vart mer intresserade av mitt har, ibland har de glomt bort att vi ska ha lektion och ibland har det bara dykt upp tva. Lektionerna har mist sagt varierat pa manga olika satt. Till en borjan holl vi till i samlingshuset for byn men sedan forflyttade vi oss till min mormors systers innergard dar vi brukar sitta i en ring pa plaststolar. Vi forsoker ha en lektion i veckan som varar en timme da de yngsta barnen latt tappar fokus. Men varje gang har barnen kommit med mycket gladje och stor entusiasm, vare sig det ar for att lara sig engelska eller for att fa sina nyfikna fragor om mig besvarade. Jag tycker ocksa att det har vart kul att traffa barnen och ha dessa sma lektioner. Och nar jag berattade att denna veckan ar sista veckan som vi kommer ha lektion och att jag sedan kommer lamna Cevallos, mottes jag av ledsna miner och hoga utrop av “Neeeeeej”. Aven fast de kanske inte har lart sig sa valdans mycket engelska har vi anda haft kul ihop dessa fa timmar tillsammans.

Malin Pripp, Ambato

Tack till PACAT

Malin Josefsson, Linnea Svensson, Malin Pripp, Ambato

Och sa ar atta veckor till anda. Tiden har i Ambato verkar ha sprungit forbi och vi ar sa manga upplevelser rikare att det knappt gar att forsta. Lagom tills detta inlagg dyker upp sitter vi pa bussen pa vag till Cuenca, fyra timmar soder om Ambato for att paborja tva veckors resande.

Var organisation ville ta med oss pa nagot roligt som en sista utflykt, och darfor hade de ordnat en chauffor och tillika guide for att ta med oss pa en vandring. Bakom Malin Ps hus i Cevallos ligger ett berg med en topp pa 4600 meter som vi korde nastan anda upp till. Bara bilfarden i sig var ett aventyr och var chauffor skulle kunna vinna VM i sicksack-akning mellan diverse asnor, far och kor!

Vandringen tog oss genom en natur som stundom paminde om Sverige med planterade tallar och milt klimat. Utsikten paminde som vanligt inte om nagonting vi tidigare sett! Stigen var halvt igenvuxen och forsvann ibland helt ut i gronskan. Sa var guide Javier ledde oss i ett par cirklar, men vi var lika glada for det!

Var guide Javier.

Med utsikt over dalen nedanfor oss satte vi oss och fikade. Eller, det var utsikt till en borjan. Nar man befinner sig pa samma hojd som molnen far man rakna med att utsikten forsvinner ibland.

Vara fina handledare; Marcia Tixilema, Edisson Chango och Isidro Ibarra.

Tillbaka pa kontoret fortsatte PACAT att gladja oss. Vi fick varsitt certificat for tiden har och varsin tackjacksvast med PACATs logga pa. Vi kunde inte vara nojdare med organisation eller handledare. STORT TACK fran oss!

JP: Jugando Aprendemos

Josefin Palm, san Pedro

Nu har jag avslutat min tredje och sista praktikvecka har pa dagiset Jugando Aprendemos i san Pedro. Eftersom dagisen varit stangda i nastan tva manader har de har veckorna varit mjukstart for bade personalen och barnen och mig. Av de trettio barn som har plats pa dagiset har som mest 15 stycken dykt upp under samma dag. Ordinare oppetider ar fran atta pa morgonen till fyra pa eftermiddagen men de har vecorna har barnen fatt ga hem efter lunchen klockan ett. Dessutom dyker inte barnen upp forran narmre klockan tio. Detta ar ett problem som personalen klagar lite pa ibland men det ar anda helt OK att jag inte kommer dit forran vid halv nio. Fast eftersom jag alltid vantar in min vardsysters dotter, Mia, och har folje med henne dit brukar jag vara pa plats tidigast klockan nio. Men no pasa nada – det ar lugnt!

Pa Jugando Aprendemos jobbar fem kvinnor i personalen. En ansvarar for maten och star i koket hela dagarna. En ar ansvarig for dagisets verksamhet men arbetar ocksa direkt med barnen ihop med sina tre andra kollegor.
Barnen som kommer dit ar fran 7 manader gamla upp till fyra ar da de borjar skolan istallet. Manga av dem har de har tre veckorna haft med sig sin mamma eller ett syskon (det ar for tillfallet lov fran skolorna) for att vanja sig langsamt vid att vara dar.

Mina dagar pa Jugando Aprendemos har mest gatt ut pa att fa lilla trotsiga Mia att ata nar hon ska, leka fint och sitta ner nar hon maste. Jag fick pa nagot oanmalt, outtalat satt huvudansvaret for detta dagisets varsta barn med andra ord! Manga av de andra barnens anhoriga som var dar under dagarna fragade mig om det var min dotter – NEJ, svarade jag oftast lite val snabbt och bestamt pa den har fragan som for att slippa ursakta hennes beteende… Men visst i slutandan ar hon och de andra barnen saklart framfor allt bara sota och rara och alldeles, alldeles underbara!

Mia

La casita

JP: Mer fiiisk!

Josefin Palm, san Pedro

Camaroneras

Halsade pa pa en sa kallad camaronera (=rakodling) for att kolla in nar det fiskades rakor.

Steg 1.
For att locka in rakorna i en sluss och in i natet tands en stralkastare som lyser upp kanten pa bassangen. I ljuset hoppar rakorna lyckligt ovetande om deras analkande dod.

Steg 2.
Vid natet samlar en man upp rakorna fran natet med sina bara hander, lagger dem i en plastback som sa snart den blivit full skickas vidare till naste man som skickar vidare den till naste man som tommer den i en stor tunna.

Steg 3.
I denna tunnan moter rakorna sin dod i form av isblandat vatten. – Nar de inte hoppar langre vet man att de ar doda, forklaras for mig. Good to know.

Just denna rakolding i Palmar, Santa Elena, utgor 300 hektar av det platta landskapet. Har finns 40 bassanger dar rakorna vaxer till sig till fiskemogen alder. Varje bassang ar 5-8 hektar stor och 1-2 m djup med sluttande botten sa att vattnet ska rinna ut nar det byts dagligen. Detta byte gors for att rakorna inte ska do en for tidig dod utav syrebrist eller sjukdom. Det gamla vattnet rinner ut och nytt pumpas in fran havet.
Det som delar av bassangerna pa rakodlingen ar smala, knoliga grusvagar och kanaler som leder ut “gammalt” vatten. Detta leder mig till:

steg 5.
For pa de knoliga grusvagarna mellan bassangerna utfors steg 4, som var att ta dod pa rakorna i istunnan, och aven steg 5 som ar att lagga dem i nya palstbackar! Dessa vags – 50 libras i varje och sedan…

Steg 6.
…lastas de upp i diverse lastbilar som star uppradade langs straket och sa ger de dar sma rakorna sig av ut i den stora vida varlden!

Vad ater en raka?
– Jo i havet ater en raka till exempel alger. I rakodlingen ater den till exempel foder som blandas med bakterier.

Vad bestar detta foder av?
– Det bestar av fiskmjol, majsmjol, olja och soja.

Hur vet man att en raka ar fiskemogen?
– Det beror pa skalet. Det maste ha vaxt till sig hart sa att de for oss konsumneter ar latta att skala. Darav tillsatts ibland kalk i vattnet for att fa skalen att hardna lite mer och lite snabbare.

Vart fods rakorna?
– I ett labratorium har i provinsen Santa Elena. Nar de ar tillrackligt stora for det planteras de i en liten bassang. Sedan avancerar de sig uppat darifran till en bassang av storleken storre innan de blir manniskofoda.

Rakmat

Moder jord vs. skrapet

Malin Josefsson, Linnea Svensson, Malin Pripp, Ambato

Praktiken hos PACAT tog oss en dag till Linneas by, Apatuc, dar vi drog ihop en liten minga. Detta ar ett fenomomen som pagar runt om i communidades i bergen och syftar till att alla hjalps at att fixa nagot. Rensa diken, laga vagen, eller som i vart fall – plocka upp skrap!

– Folk slanger bara saker pa marken. De tycker inte att det ar fult eller ett problem. Livet ar bara sa, sager Isidro Ibarra, en av vara handledare pa PACAT. Det ar enkelt att forsta vad han menar. Pa gatorna, pa fotbollsplanen, framfor sina egna hus. Det ar godispapper och kapsyler, matbehallare och plastflaskor, strumpor och skor.

Vi ar ett tiotal personer som delar upp oss i par. Jag (Malin J) och Isidro arbetar oss sakta upp for en backe. Annu langsammare hade det gatt om Isidro inte gick och massade:
– Bara de stora sakerna, Malin.
Frustrerande. Jag ville plocka upp varenda liten plastbit. Men syftet med var minga var inte att stada hela Apatuc. Vi skulle sprida ett budskap!

For mig ar det markligt. I Sverige kriminaliserar vi nedskrapning men vi lever pa manga vis atskilda fran naturen. I Ecuador talar man om Pacha mama – moder jord, en planet med ett liv – och var det forsta landet i varlden att skydda naturen i sin konstitution. Anda slanger man plastforpackningar i sina odlingar och kastar glasflaskor pa marken.

Forhoppningsvis inspirerade var minga nagon. Annars far man hoppas att omvalda presidenten Rafael Correa uppfyller landets konstitution och verkligen skyddar Pacha mama!

MP: Livet som jatte

Malin Pripp, Ambato

Da medellangden i detta land ligger pa ungefar 15ocm, blir jag med mina 183cm en jatte. Livet som jatte ar inte heller alltid sa latt da saker o ting ar anpassade efter de lite kortare personerna. Bara att ta en dusch kan bli ett akrobatiskt aventyr da jag maste inta en bryggliknande position for att kunna komma under duschhuvudet. Dock bidrar det ju till att jag blir vigare och darfor vill jag agna ett tack till min familj som inte har valt att installera ett stallbart duschhuvud.

Jag vet inte hur manga ganger jag har slagit huvudet i saker som egentligen ska sitta hogt upp. Jo, sakerna sitter ju hogt upp for ecuadorianerna visserligen men.. Dorrkarmar, lampor, tak, mitt huvud har vid det har laget upplevt det mesta. Och oj vad roligt ecuadorianerna tycker det ar nar jag slar i huvudet i nagot som de knappt nar aven om de star pa ta.
Nar mina byxor gick sonder uppstod ett problem. Jag insag att jag skulle bli tvungen att kopa ett par nya men efter att ha gatt in i en affar och sett att jeansen som fanns dar skulle racka mig till vaderna var jag tvungen att lagga ner tanken pa att fa med mig ett par hem. Istallet besokte jag en skraddare som lagade dem for 10kr. Toppen! Och forskrackelsen over mina fotter ska vi inte ens tala om. Allt for manga har sett ut som fagelholkar nar jag sagt att jag har storlek42 och min vardmammas kusiner har sagt att det inte ar nagon ide att jag tittar efter skor har. Kort och gott, det har landet ar kanske inte helt optimalt for mig, men jag gillar det anda. Det positiva ar att jag enkelt ser over alla personer i en stor folkmassa och jag ar svar att tappa bort. Det ar ocksa valdigt behandigt i mataffaren da jag nar sakerna pa oversta hyllan och det gor ingen annan.

Min vardpappa, Edisson

Exact 183cm mellan golv och tak

MW: Ooo tjejer, ooo tjejer. Vi maste hoja vara roster for att horas!

Michaela Westlund, Cotacachi.

Anna och jag fragade och fotograferade atta kvinnor i och omkring Cotacachi:
Vad ar en stark kvinna for dig?

1. Arbetare. 2. En kvinna kampar varje dag for att fa ett battre liv. 3. Modig. 4. Stolt. 5.Uthallig. 6. Det kraver en styrka och karlek till sig sjalv. 7. Respekt. 8. Fri.

¡Feliz día de la mujer! Glad alla kvinnors dag! Men det jag vantar pa mer an nagonting annat ar en feliz día utan kon som bestammer vilka vi ar. For jag ar inte mitt kon, jag har aldrig och kommer aldrig leva upp till de forvantningar som mitt kon innebar. Jag skriver ett inlagg pa den Internationella kvinnodagen eftersom att jag har svettats frustration hela dagen. Har sitter jag alltsa, i Cotacachi i Ecuador, onskar mig till en demonstration men vadar istallet genom rosforsaljare och unga tjejer som passerar med rosor i handen; alla vars hogsta onskan.

Men ar det rosor vi kraver denna dag? Nagon som talar om for oss att maten vi lagar ar god, att sattet vi ror oss pa ar charmigt och att vi inte ar lika tjejiga som alla andra tjejer? Rattigheter. Det jag vill ha ar rattigheter som aldrig tanker pa mitt kon innan de tillfredstaller mig. Jag vill ga en enda dag pa stan har utan att i sjalvforsvar till pojkar/killar/man/gubbjavlar behova anvanda mina tva framsta vapen; tystnad och mitt langfinger. Den enda verkliga jamstalldheten for mig vore ett upplosande av konen. En befrielse fran bojorna som ar alla de krav jag varje dag, hela tiden far stallda eller staller pa mig sjalv.

Har ar konsroller allt och allas trygghet. En varm famn i vilken man lutar sig tillbaka och finner sin ”motsats”. Varje dag har ar att kliva utanfor radande normer. Men ingen manniska ar oberoende av konsrollerna hur medveten man an ma vara. Pa sondagar spelar Anna och jag fotbollsmatcher har. Nar jag fragade var nagonstans jag kunde fa tag pa ett par fotbollsskor fick jag svaret att fotbollsskor bara var for de professionella. Dagen efter fick jag se att att synonymen till professionell har ar kille. Matchen skulle borja och vi tog plats pa en plan som sag ut som en prastost och dar fotbollsmalen saknade nat. Vi markte snart att spela fotboll _som tjej_ har innebar att fniss tillhor varje erovring av bollen. Anna och jag har spelat fotboll i Sverige i 10 ar var. Vi vet hur man skjuter, hur man springer och hur man kampar. En tjej i motstandarlaget var pa vag mot varat mal och jag gick mot henne, det hade regnat och motet blev en glidtackling och jag foll. Det tog en stund innan jag forstod att det det skrattades at vid sidan av planen var att en _tjej_ tacklade och ramlade. En tjej som inte betedde sig som en tjej.

Det gar alltsa inte att glomma, hur garna man vill, att i manniskors och i samhallets ogon ar vi tjejer och killar. Oavsett min konsidentitet (mitt valda kon) kommer jag att fa forvantningar och forvaningar utifran mitt konsuttryck (samhallsnormer som skiljer pa om ett beteende ar kvinnligt/manligt). Pa manga satt har samhallet gatt framat. Det ar fa manniskor, ocksa har, som havdar att det finns saker kvinnor inte kan gora. 1929 fick Ecuadors kvinnor rostratt, sedan 2008 ar diskriminering pa grund av konsidentitet forbjudet och de manskliga rattigheterna har lange sagt att ”alla manniskor ar fodda fria och lika i varde och rattigheter”. Jag tanker pa: Damned if you do, damned if you don’t. Kvinnor idag har tillgang till att lonearbeta, till politiken, till friheter. Men vad hander om vi stampar in pa de omraden som traditionellt sett varit konade med manliga genitalier.

Patricia ar min ecuatorianska mamma och fran morgon till kvall ger hon mat till fyra barn, en man, tre volontararer, tre kor, en miljon grisbebisar och omkringspringande honor. For nagra ar sedan hade hon bestamt sig for att lonearbete, hon ville och dessutom rackte pengarna inte till. Rumiñahui ar min ecuatorianska pappa och han sa nej. Vad skulle handa med blommorna, djuren och barnen om deras mamma lamnade de slangda at odet? Patricia blev kvar i huset och for tva veckor sedan lyckades hon ocksa overtala sin syster att gora detsamma.

Sa vi kan vara kritiska, krossar normer och infor oss sjalva inte vara varat kon. Men i ett samhalle som delar in oss i man och kvinna kommer vi alltid att bli belonade eller bestraffade utifran hur val vi fyller var konsroll. Sa idag, pa den internationella kvinnodagen, ar det jag ber om att ni inte ska behandla mig som en kvinna. Det betyder inte heller att ni ska behandla mig som en man. Inte heller betyder det at jag nar jag sager att jag inte ar mitt kon; att jag inte framst ar kvinna att jag maste rapa for att bevisa att det ar sa. (Det ar sant, det hande har nar jag hangde med grannarna). Vi har langt kvar till upplosandet av konen. Men pa denna dag, som skapades med tankar om att uppmarksamma de orattvisor som kvinnor genomlider och de rattigheter som fattas oss, hoppas jag att kon som social konstruktion ar det som allra minst guidar oss till hur vi beter oss mot varandra. Och till alla pojkar/killar/man/gubbjavlar som tankt tanken att kopa mig en ros skickar jag mina tva framsta vapen.